Yaohua road line (photo: Wikimedia)

Design för alla?

När man skapar något har man förhoppningsvis användare eller målgrupper i åtanke. Den stora frågan är vilka man inte lägger manken till för att hjälpa, och vad det medför för dessa personer. Jag är i slutspurten av mitt projektarbete inom vad som heter Universell utformning, eller ofta Design för alla på svenska. Med anledning av det har jag läst ett gäng inspirerande böcker kring hjärnforskning, metoder för design och vem den där användaren egentligen är.

Poängen är att inte utesluta människor på grund av att man inte har gemensamma erfarenheter eller behov. Det är alltså en strävan att inkludera så många som möjligt. Det handlar om mycket mer än att ”handikappanpassa” eller fokusera på ”de” med funktionsnedsättningar. Insikten man når ganska snabbt är att vi alla har nytta av dessa insatser någon gång, men vissa oftare än andra. Ett modernt exempel är alla vi som går och stirrar ner på våra mobiltelefoner och inte sällan har avskärmat oss med hörlurar i den offentliga miljön. Även ”vi” har nytta av att det finns stråk utmarkerade i marken, så vi har något att följa för att inte plötsligen trilla i kanalen eller på spåret i tunnelbanan. Sen är dessa markeringar högst nödvändiga för personer med nedsatt syn eller för de som lyssnar med hjälp av sin blindkäpp ifall de följer markeringen.

Personer med perfekt syn är samtidigt ”legally blind” i det perifera synfältet

Men låt oss ignorera att människor med nedsatt eller obefintlig syn existerar, trots att de är den primära målgruppen. Tittar vi istället på alla andra som tittar på sin mobil och går samtidigt, hur bra ser de egentligen? Boken Designing with the Mind in Mind, skriven av Jeff Johnson, tar upp mycket av detta, vilka förmågor även högfungerande människor har och vilka begränsningar som ändå finns där. Om vi tar det orealistiska antagandet att alla våra användare i ovan avbildad stadsmiljö har perfekt syn. Perfekt syn har ganska stora begränsningar visar det sig. Det är nämligen en ytterst liten yta av ögat som är så högupplöst att man kan se skarpt. Närmare bestämt en yta som inte är större än din tumnagel om du sträcker ut armen framför dig. Stora delar av det perifera seendet är så pass oskarpt och lågupplöst att även den med perfekt syn i sitt perifera seende är vad amerikansk lagstiftning klassificerar som ”legally blind”. Så för oss som kollar mejlen samtidigt som vi knatar runt på stan är dessa markeringar hjälpsamma. Jeffs bok tar upp en hel del om kognitiva förmågor såsom uppmärksamhet, och att en helt ordinär person bara är uppmärksam i intervaller om 6-30 sekunder förvånar inte mig. Gissa om ett IT-system eller webbplats måste ladda in väsentlig snabbare än sex sekunder för att inte börja ge vem som helst en kognitiv funktionsnedsättning.

Jeff har utöver detta hittat bevis för att människor är hårdkodade att kommunikation har som mest en sekunds avbrott innan nästa person börjar prata. Annars upplevs det inte som en konversation. Jeff liknar detta med hur flyt upplevs på webben. Om en webbplats inte ”börjat prata”, det vill säga visa grejer, inom en sekund så är det högst mänsklig att undra vad som står på och ana att något är fel.

Den bok som nog gjort störst avtryck är Eric Meyers och Sara Wachter-Boettchers Design for Real Life. Man kommer inte många sidor in i den boken innan de sätter fingret på problemet, nämligen att vi behöver ha:

“…a design process that vet new features, content, or interaction against less-than-ideal user scenarios

Jag tror att många som jobbat med kravhantering i IT-relaterade projekt börjar skruva på sig av en obekväm känsla när de reflekterar över detta. Nej, det är inte heller i min erfarenhet särskilt vanligt att man verifierar att något som konstrueras eller beställs ska fungera under tuffa förhållanden för användarna. Kanske är militären ett uppenbart undantag här. Ofta viftas önskemål om sådana krav bort med hänvisning till att de är ‘edge-cases’, absurda eller antagligen så ovanliga att det inte är värt att lösa dem då det kommer kosta för mycket. Det kan säkert stämma i många fall, men nog stöter vi alla på helt vardagliga problem med (jävla) skitsystem? Åtminstone gör jag det mest hela tiden, men visst, jag är ju intresserad och uppmärksam på problemet.

Den enas edge-case är någon annans vardag

Min vän Filip gifte sig i augusti. I samband med det bytte han och hans kära fru namn. De hade säkert skickat in sin ansökan till PRV redan innan bröllopet, men när jag då fick reda på att de båda för första gången skulle få en svensk bokstav i sitt namn kunde jag inte låta bli att kommentera det. Hur illa kan det vara? Jo, jag råkar ju veta själv. I internets ungdom kunde jag inte handla på särskilt många webbplatser med mina betalkort då jag hade ”ogiltiga” bokstäver i mitt efternamn. Och fram till för kanske fem år sedan fick jag ofta lista ut att byta ut ”Ö” med ”O” just när jag skulle betala med American Express. Ibland godtogs inte mina betalningar då mitt ”Ö” kodades om innan det postades till betalningsombudet som då inte tyckte mitt namn matchade deras uppgifter.

Bokens ena författare, Sara, har ett dubbelt efternamn. Hon har vid många tillfällen stoppats från användning av formulär och webbtjänster på grund av detta.

Shurgard undrar om du vill bli tilltalad "herr" eller "fru"Att blockeras och ifrågasättas på detta sätt mest hela tiden blir knepigt och tröttsamt i längden. Man börjar fundera, stannar upp, och reflekterar kring innebörden av att anpassa sitt namn och om det kan få några negativa konsekvenser framöver. Många kanske hört om bl.a. Facebooks reglemente att man ska ha sitt riktiga namn eller riskera att bli utslängd. Tänk om jag blir påkommen i framtiden av någon artificiellt intelligent algoritm som sparkar ut mig?

Den frågan kan kännas banal i jämförelse med de personer som måste börja fundera på sin själva identitet när de får frågor som inte är fullt så binära som avsändaren tror. Nyligen skulle jag leta upp en kontaktuppgift på en webbplats. Man kan ge sig f-n på att om man ska ange hur man vill bli tilltalad så är det en halvhjärtad översättning av något från utlandet. Mycket riktigt, inte för att jag verkade vara tvungen att välja, men det kanske tar en stund för folk att lista ut vem man exkluderar om man ställer den binära frågan ”Herr” eller ”Fru”. Ogifta kvinnor till att börja med, de brukar väl historiskt sett kallas fröken. Sen har vi den enorma variation som finns bortom heteronormen, något som exempelvis Facebook börjat jobba med och kommit fram till ett femtiotal förslag att välja på utöver man och kvinna.

Facebook firar att Erics dotter dött – med ballonger

Första gången jag hörde om Eric Meyers förfärliga (användar)upplevelse med sin dotter var det med anledning av en relativt ny Facebook-funktion. Facebook erbjöd ett färdigt kollage av vad som hänt under det gångna året. Problemet var antagandet att det föregående året varit kul eller åtminstone inte plågsamt nog att man ville slippa bli påmind. Antagandet Facebook gjorde var helt enkelt att året var värt att både uppmärksamma och fira, inte minst märktes detta på de högtidliga illustrationer som omgav bilderna som någon algoritm valt ut som förslag.

Erics dotter hade dött mindre än ett år tidigare och utifrån Erics sammanhang är det en både märklig och okänslig sak att föreslå ballonger och firanden runt bilder på hans nu döda dotter. Med tanke på att Facebook har snart två miljarder registrerade användare borde det vara uppenbart för vem som helst att livet hänt under det gångna året för ganska många, samt att livet inte alltid är värt att fira. Nästa version av denna funktion var betydligt mer nedtonat med illustrationer samt att språkbruket inte var fullt så käckt.

Men det här sätter fingret på nyttan med mångfald ur alla tänkbara aspekter. Låt mig vara fördomsfull mot folk som tar designbeslut i Silicon Valley, men jag tror snittåldern på dessa grupper är med marginal under 40 år, att de har det bättre ställt ur alla tänkbara mått jämfört med genomsnittet av de snart två miljarder användarna, att de har bättre hälsa, högre utbildning och egentligen har det rätt bra där de är i livet just nu. Då kan det vara svårt att ha privat erfarenhet och mod att stå emot ens om man nu inser ett blivande designmisstag.

Ibland är verksamhetens natur inte vardaglig för målgruppen

En på sätt och vis ännu mindre begriplig design var webbplatsen för det sjukhus Eric och hans fru skyndade till när deras dotter förts dit. Eric satt i en taxi och tänkte förbereda sig och ta reda på var de skulle inom sjukhustomten. På webbplatsen möttes Eric av bilder på leende människor, tillrättalagda texter om vilket förträffligt och högspecialiserat sjukhus det var. Det fanns däremot inga spår av något som kunde hjälpa honom veta hur han skulle hitta fram till sin döende dotter. Då ska man komma ihåg att Eric är så nära en superexpert man kan komma när det gäller webben, men han kunde inte hjälpa sig själv fram till den enda information han så desperat behövde.

För vems skull finns det sjukhuset till? Investerarna, personalen, eller kanske patienterna och deras anhöriga?

Det Eric och Sara förordar är att byta ut ordet ”edge-case” till ”stress-case”, som i att när det inträffar är det extra viktigt att det bara fungerar.

Vi som designar saker är även vi bara människor. Just därför är det viktigt att hitta metoder för att undvika onödiga misstag som kommer göra livet surt för dem vi försöker visa omsorg för. Så nog verkar det klokt att utvärdera det vi skapar utifrån icke-optimala förhållanden, livs levande människor och de högst mänskliga förutsättningar vi alla har. Eller vad tycker du?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s